Mos i hjärnan

Åh, vad jag är less på detta regnande.. En dag som denna är jag extra glad över snälla goa M, hennes bil och ridhuset! M plockade fram lite bommar åt oss idag och Capricen tyckte att det var extremt spännande och läskigt. I vänster varv tog han världens helikopterhopp över den stackars lilla bommen för att sedan speeda iväg i världens galopp genom ridhuset. Knasboll! I höger varv gick det bättre, som vanligt. Efter en stund travade han kalasfint över bommen - till och med i låg och fin form! När vi sedan bytte varv igen gick det nästan lika bra i vänster. Jag fick även känna på lite av både spansk skritt och trav. En mäktig känsla, men pålle måste bli lite starkare och mer musklad innan vi får göra de övningarna med flit. 

Första halvan av ridpasset hade jag eskalerande panik över hur illa jag rider och var livrädd över att M när som helst skulle säga till mig att jag inte får rida mer. Innan hon släppte av mig utanför min lägenhet tackade hon istället för att jag vill rida, trots att Capricen är så svår och busig, och sa att hon får ut jättemycket av att titta på när jag rider. Pjuuuuh! 

Innan stallet hade jag ett kort möte med psykologen här i stan och sedan ett lite längre med en läkare på mottagningen. Minst sagt förvirrande. Psykologen föreslog att jag i höst skulle börja i en grupp för bulimiker. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta emot förslaget. Satt knäpptyst och undrade om jag verkligen hade hört rätt!? En grupp för bulimiker!? Vilken del av min journal hade hon missat? Vad sjutton har de på behandlingsenheten sagt till henne egentligen? Tillslut fick jag ur mig att det nog inte riktigt är det som är mitt problem, varpå hon kontrade med att jag ju har kräkts och att det, om än väldigt sällan, kan hända fortfarande. 

I mitt huvud snurrade tankarna vilt och jag kopplade genast min kroppsform som orsak till hennes uttalande. "Hon tycker att jag äter alldeles för mycket", "Jag har blivit hur stor som helst", "De på behandlingsenheten har bara lurat mig, hela tiden" osv.. Tillslut klämde jag i alla fall ur mig att jag faktiskt inte hetsäter och att jag inte heller har gjort det, enligt behandlingsenheten. Då frågade hon om jag ville ha gruppbehandling eller en enskild kontakt och vad för sorts kontakt jag önskade få. I mitt, något sinnesförvirrade tillstånd, svarade jag nog bara att en enskild kontakt antagligen vore bäst. "Fet, smal, normal, lagom - hur var det nu?"

Efter besöket hos psykologen var jag på väg att vända hem igen och strunta i läkarbesöket. Vad skulle ett läkarbesök tjäna till när jag precis blivit totalknockad och felaktigt anklagad - ja det var precis så det kändes.. Av någon anledning stannade jag ändå kvar och fick träffa en riktigt BRA läkare, som tyvärr bara var vikarie. Hon tyckte att det var mycket märkligt att det inte jobbats mer med min självkänsla efter alla år av mobbning och påpekade även att det här i Sverige, hon själv var från Ungern, görs alldeles för lite åt mobbning i skolorna - speciellt med tanke på vilka konsekvenser man ser att det får i det vuxna livet. 

Hur som helst sa hon att min medicindos var väldigt låg och med tanke på att jag ska börja leva och jobba lite nu så ville hon höja den ett snäpp. Dessutom ville hon att jag ska skulle ha näringsdrycker som komplement t ex de dagar jag tränar eller missar någon måltid. Något tvärt emot psykologens prat och jag ÄR förvirrad..

Jisses, vilket svamligt inlägg. Nu är det hög tid för sängen - imorgon väntar PCR av Arabidopsislöv!