Det är förbannat tungt. Som att trampa i kvicksand. En evighetslång kamp. Att försöka hålla näsan ovanför ytan. Utan att veta om man någonsin kommer att komma upp. Helt och hållet. Bara fortsätta att trampa, trampa. Trotsa mattheten. Envist hålla sig kvar. Inte ge upp.
Inte ge upp..
Tider, rutiner och mängder.. Det enda som existerar just nu. Inte rucka på någonting. Då rasar allt. Blunda varje gång jag passerar en spegel. Titta bort när kroppen speglas i skyltfönster. Bara sätta på mig kläder som inte sitter åt. Låta bli att jämföra.
Enorma summor slösas på portionerade färdigrätter. För att slippa tänka. Bara göra. Skapar ångest över min slösaktighet. Min svaghet. Som att slänga pengar i sjön.
Men, jag trampar..
Ån Ängel, vad du är bra! Åh, vad jag känner igen din sorg och så ledsen jag blir över att vi måste må såhär!! Kämpa, vi måste tro att det blir bättre. Jag bara önskar att du också såg, hur jävla vacker du är...
SvaraRaderaVilken bra liknelse, som att trampa i kvicksand! Känner så väl igen det där, dessa perioder när man känner precis så! Det är nog så att det är precis så man måste göra, fortsätta trampa envist utan att ge upp. Till sist kommer du upp!! Du har ju redan kommit så oerhört långt!
SvaraRaderaStor styrkekram!
GÖr ett nytt försök. Skrev en kommentar, men den försvann...
SvaraRaderaEn så bra liknelse, det där med att trampa i kvicksand! Det är ju precis så det kan kännas ibland! Och att bara trampa på utan att ge upp är nog det enda man kan göra just då. Någon gång ger det resultat. Du har kommit så långt redan och en dag kommer du att vara helt fri!
Jag ska åka till Polen och vila upp mig lite på ett hälsohem.
Stor styrkekram!
storkok+matlådor+frys+micro=slipper tänka, ekonomiskt, inga konstiga ämnen tillsatta! =D
SvaraRaderaWok är att rekommendera! Smakar utsökt även efter att det varit fryst!